Junilistan, abort och tvångssterilsering

Det var en solig höstdag i oktober. Alla ägnade sig åt sitt och var nöjda med sin enkla tillvaro. Alla utom Stockholms tunnelbaneförare som drabbades av storhetsvansinne och franskt avund och bestämde att de minsann arbetat tillräckligt hårt för att allihopa skulle vara värda en gemensam sjukdag... Men skam den som bryr sig. De delar av befolkningen som inte var hemma och låtsades ha influensan, eller gick och svor och undrade över varför alla tunnelbaneförare har så dåligt immunförsvar, gladde sig åt de stora nyheterna. Ett nytt parti, eller nåt... ingen visste egentligen vad det var, hade annonserat sitt deltagande i nästa riksdagsval.

"Äntligen ett parti som inte bryr sig om partipolitik!" ropade 16-20 % av den svenska befolkningen med stor förtjusning.

"Äntligen har det kommit ett parti som står för nästan ingenting!" sa en insatt medborgare.

"Det är det vi behöver!" replikerade en annan, minst lika medveten medborgare.

Den unge herr Persson, som inte alls var lika väl insatt i hur världen fungerar som de bägge medborgarna, visade tydliga tecken på medveten avsmak och frågade medborgarna:

"Men de har väl inget program bortsett från att de vill att Sverige ska gå ur EU?"

"Jo minsann," svarade den förste medborgaren, "de har ett helt manifest med ståndpunkter!"

"Ett manifest är en hel del åsikter det!" sade den andre medborgaren som på grund av ordet manifest därefter drömde sig bort till förra årets första maj-tåg.

Medborgarna släntrade därefter bort till närmsta ölcafé för att släcka den törst som uppstått i samband med de nyss återgivna intellektuella övningarna. Den unge Persson däremot hastade iväg för att ta del av galningarnas manifest och fann bland annat följande:

Junilistan

• är mot abort och
• vill förbjuda stamcellsforskning

Den unge Perssons tankar kretsade mest kring funderingen på hur ett "parti" med så få gemensamma punkter kan ha lyckats enas om såna vansinniga ståndpunkter. Det enda raka är att alla är för dem. Slutsatsen blir alltså att Sveriges nya hjärteparti är galnare än till och med de äldsta av kristdemokrater och önskar alla människor med svåra sjukdomar ett fortsatt trevligt lidande. Bortsett från det är det mer eller mindre fritt att tycka vad man vill för partiets kandidater.

Förmodligen kan allt detta härledas ur att partiets kandidater är smärtsamt medvetna om att de sannolikt inte hade kommit till värden om deras mödrar hade erbjudits fri abort. Det är en samling galna och oönskade bortbytingar vi har att göra med. Detta för osökt tankegångarna till frågan om tvångssterilisering. Hade inte en sådan åtgärd kunna innebära att vi hade sluppit detta vansinne?