Finn dig i ditt öde!

När er arbetarpojk för ett par dagar sedan åkte buss såg jag något av det vackraste och framförallt mest symmetriska jag sett. Två mongon satt och höll handen och gullade med varandra på sedvanligt otäckt vis. Det ser man inte allt för ofta, men man blir varm i hela kroppen när man gör det. Men det ger upphov till en intressant diskussion:

Hur många människor (?) har förstört sina liv på grund av vanföreställningar om vardagsglamour och total lycka?

Själv blir jag väldigt glad när folk runt omkring mig hittar någon att dela sitt liv med. Det gäller särskilt alla de nördar, mongon och alldeles vanliga idioter som florerar ute min bekantskapskrets perifori. Men de senaste åren har en ny trend visat sig. När dessa människor väl hittat nån som de kan dela någon form av ömsesidigt uthärande med ska de börja böla om själsfränder, lycka och rättvisa.

"Jag är inte attraherad av henne..." brukar ursäkterna inledas med. So fucking what?! Man bör ha väldigt klart för sig att det är en väldigt liten del av mänskligheten förunnat att hitta sin själsfrände och sen få den människan att inse detta också. Det är tillräckligt svårt för vackra, rika människor för att det borde framstå en reell omöjlighet för vissa andra. Men det gör det tydligen inte. En själsfrände eller en perfect match är inget annat än en psykologisk konstruktion. Många människor skulle må mycket bättre av att gilla läget, ni kommer ändå inte att hitta nåt bättre. Risken är rätt stor att ni kommer sluta ensamma och vad händer då? Jo, då kommer undertecknads öron slitas ut med ert gnölande om att ni inte borde gjort slut med vad som kanske var den enda människan som faktiskt stod ut med dig!

Så till Veckorevyn och alla dess medbrottslingar: Sluta ge den gråa massan vanföreställningar! Snälla...