Överkurs i toalettvett 1 - Att undvika plumset

Att det eventuella obehaget med plumset som kan uppstå i samband med klossandet inte redogjordes för i del II beror på att det anses tillhöra överkursen. Några känner nu kanske att de börjar kunna grunderna, men tro mig, ni är en minoritet! Oavsett detta har det likväl blivit dags att delge världen instruktioner för att överkomma även de problem som uppstår när det plumsar.

Överkurs i toalettvett 1 - Att undvika plumset

Innan du börjar läsa det här vill jag att du ställer dig själv frågan om du faktiskt har tillräckligt god kunskap om grunderna i toalettvett. Om du så mycket som tvekar bör du gå tillbaka och repetera dessa innan du fortsätter läsandet. Måhända kommer kanske inte alla att komma så här långt, någonsin... Men det är ingen fara, det är bara att tvätta lite oftare.

I de instruktioner som behandlar överkursens moment kommer de grundläggande begrepp som fått sin definition i de grundläggande instruktionerna att användas utan att innebörden av dem repeteras.

Som du kommer att märka efter ett tag, när du blivit en van klossare, kan det stundtals inträffa att ,när klossen bryter igenom vattenytan, en skiftande mängd vatten far upp mot dina bleka skinkor. Facktermen för detta fenomen är "plumset", detta på grund av det ljud som uppstår när klossen angör vattenytan. Vid en första anblick kan plumsandet te sig harmlöst och verka som något av en humörshöjare. Det är fel. Det finns ingenting roligt med att det plumsar och det kan mycket väl urarta i sanitära oangelägenheter.

Ponera till exempel att du kombinerat instruktionerna i del I och II och både kissat och klossat. Ett plumsande skulle här medföra att den vattenmassa som tillförs din kropp lätt rektalt inte enbart utgörs av vatten utan även av kiss. I ett fall som detta uppkommer inget större problem för den logiskt sinnade då man enkelt kombinerar reglerna i del I gällande hanteringen av kiss som hamnat utanför målområdet med reglerna i del II om rengöring av plastsitsen. Genom appliceringen av bakteriedödande medel har vi då snabbt och smidigt löst problemet.

Svårare är då när man inte har kissat utan enbart klossat och reglerna i del I inte utan vidare kan göras gällande. Vad man får göra i en sådan situation är alltså att antingen vänta tills dess att reglerna om torkning när man klossat klart kan göras gällande eller att göra en väldigt extensiv tolkning av reglerna kring rengöring av plastsitsen. För att inte denna tolkning skall bli alltför vidsträckt, vilket skulle kunna riskera regelns legitimitet, måste man även tolka regeln om att klossen skall hamna i vattnet motsatsvis, dvs att har en kloss delvis hoppat upp igen måste det åtgärdas. I plastsitsregelns extensiva tolkning ryms även ett antagande att detsamma gäller för plastlocket. Det faktum att dina skinkor blockerar hela det fria området och effektivt avgränsar toaletten gör att vi kan se dina flabbiga skinkor såsom locket och därigenom få torka av dem omgående. Detta har dock aldrig prövats av toalett(dom)stolen men det är inte omöjligt att sådant resonemang skulle komma att godtas.

Än viktigare än att lösa problemet med plumset när det väl uppstått är att lära sig att undvika det. Det finns idag ingen lösning som har vunnit enhetligt stöd utan istället har tre olika skolor uppstått. Jag kommer nedan att återge grunderna för dessa och försöka förklara vilken som har bäst bäring på verkligheten.

Hopparna

Som klossare betraktat är hopparna riktigt lustiga att beskåda. Vad de gör för att undvika plumset är helt sonika att de lyfter skinkorna från toalettstolen i samma ögonblick som de släpper klossen. Detta får till följd att de när plumset sker har placerat sina flabbiga skinkor på en sådan höjd att plumset inte når dem och således återgår till vattenansamlingen. Det finns dock flera nackdelar med detta:

1. Det ser oerhört dråpligt ut. Inget att rekommendera för de som klossar under bevakning. Exempelvis dokusåpadeltagare och andra som är mindre nogaräknade vad gäller stängandet av toalettdörren.
2. När man ständigt reser sig från tronen uppstår ett gnuggande av skinkorna som innebär att klossresterna smetas ut och blir mer svårhanterliga inför den avslutande torkningen. En ökning av kontamineringsytan medför även en ökad sanitär risk. Vilket är väl värt att ha i minnet.
3. Detta ständiga hoppande medför en väsentlig risk att det rogivande momentet som för många är inbegripet i klossningen går förlorat. Detta har i extrema fall tvingat folk att börja med yoga.

Sidoklossarna

Sidoklossarna är en grupp människor som insåg vilka problem som uppställdes vid hoppmetoden och försökte utveckla en metod som eliminerade dessa. På många sätt lyckades man även med detta men dessvärre var man inte medveten om att andra problem uppstod till följd av detta. Vad sidoklossarna gör är att sätta sig något mindre centrerat på toalettstolen och därigenom förflyttar de öppningen så pass långt ifrån toalettens centrum att klossarna helt sonika inte träffar vattnet utan toalettens väggar. Fördelarna med sidoklossmetoden är att man inte ser lika dum ut som om man hoppar, om någon skulle se en sidoklossare kommer detta likväl att se något underligt ut då deras iofs medvetna positionering förefaller vara verket av en efterbliven människa. Då man inte justerar skinkorna under klossandets gång uppstår heller ingen smetningeffekt vilket ju dock är normalfallet vid klossning. Man har även lyckats minska det harmonisänkande inslaget jämfört med hoppmetoden men det föreligger ändå en markant sänkning i jämförelse med normalklossarna. Nackdelarna kan alltså summeras enligt följande:

1. Viss dråplighetsfaktor, man tenderar att verka efterbliven.
2. Något mindre rogivande än vad normal klossning tenderar att vara.
3. Vid sidoklossning uppstår lätt situationen att innersidans väggar blir helt oproportionerligt nedklossade. Detta då friktionen som uppstår vid klossens kontakt med väggen inte tillåter den att i sin helhet färdas ner mot vattnet. Detta medför en närmast omätbar ökning av städningsmomentet medelst toalettborste, vilket även kraftigt reducerar toalettborstens livslängd.
4. Vid kraftig kollision mellan kloss och vägg kan plumset inte helt uteslutas även om risken för det minskar drastiskt.

Mellankniparna

Mellankniparna började som en löst sammansatt grupp av intresserade som ville lösa problemet med plumsandet helt förutsättningslöst. De träffades ett par gånger i Lübeck i slutet av 1970-talet och två gånger i Nagoya under mars och september, 1981. Trots att det alltså är en relativt ny rörelse har den växt otroligt snabbt och konkurrerar nu på allvar på både hopparna och sidoklossarna. För att helt undanröja smetningen och det ofantligt löjliga utseendet hos hoppet utan att behöva smeta ner innerväggarna kom man fram till följande lösning.

Under de möten som hölls mellan entusiasterna insåg de relativt snabbt att erfarna klossare ofta vet på förhand om aktuell kloss kommer att orsaka ett plums. Plumset uppstår ju, som vi nu vet, oftast när klossen är större än genomsnittet. Detta medför att den erfarne klossaren gör en bedömning av klossens storlek innan den är uttryckt och om den bedöms vara större än snittet utför man helt enkelt ett mellanknip. Mellanknipet går ut på att man kniper av klossen ungefär på mitten och därigenom delar upp den på två klossar. På så vis minskar risken för plumset i väldigt stor utsträckning samtidigt som man slipper det löjliga hoppet och det vansinniga skrubbandet av sidoväggar.

Sitt egentliga genomslag fick dock inte mellanknipet förrän 1989. Dietrich van Hofstaegl, en östtysk man i 60-årsåldern hade via bekanta hört talas om mellanknipet och i brist på annat lagt ner fem (!) år på att förfina metoden. Genom omfattande empiriska undersökningar hade han upptäckt att risken för plums gick att minska med ytterligare 43% om klossandet skedde med en framåtlutning på 39 grader eller hela 66% vid en lättare bakåtlutning på 12 grader. När muren föll dröjde det inte länge och den 11 november 1989 kunde en hänförd värld av mellanknipare ta del av de nya rönen.

1. Mellanknip tar inte helt bort risken för plumset, men det minskar det väldigt kraftigt. För en riktigt skicklig mellanknipare är den totala risken för ett plums inte större än 2-3%.
2. Det är något mer avancerat än både hoppmetoden och sidoklossningen.

Vid en total sammanvägning av dessa metoder kan jag inte komma fram till annat än att mellanknipmetoden är helt överlägsen de bägge alternativen. En kvalificerad gissning är att runt omkring år 2020 kommer det bara vara barn i åldrarna 3-8, efterblivna och en handfull galningar som håller fast vid hoppandet eller sidoklossningen. Men det är som sagt överkurs och det krävs en hel del träning innan det blir så bra som man hoppas att det ska bli.