Överkurs i toalettvett 1 - Att undvika plumset
Överkurs i toalettvett 1 - Att undvika plumset
- Det ser oerhört dråpligt ut. Inget att rekommendera för de som klossar under bevakning. Exempelvis dokusåpadeltagare och andra som är mindre nogaräknade vad gäller stängandet av toalettdörren.
- När man ständigt reser sig från tronen uppstår ett gnuggande av skinkorna som innebär att klossresterna smetas ut och blir mer svårhanterliga inför den avslutande torkningen. En ökning av kontamineringsytan medför även en ökad sanitär risk. Vilket är väl värt att ha i minnet.
- Detta ständiga hoppande medför en väsentlig risk att det rogivande momentet som för många är inbegripet i klossningen går förlorat. Detta har i extrema fall tvingat folk att börja med yoga.
Sidoklossarna
Sidoklossarna är en grupp människor som insåg vilka problem som uppställdes vid hoppmetoden och försökte utveckla en metod som eliminerade dessa. På många sätt lyckades man även med detta men dessvärre var man inte medveten om att andra problem uppstod till följd av detta. Vad sidoklossarna gör är att sätta sig något mindre centrerat på toalettstolen och därigenom förflyttar de öppningen så pass långt ifrån toalettens centrum att klossarna helt sonika inte träffar vattnet utan toalettens väggar. Fördelarna med sidoklossmetoden är att man inte ser lika dum ut som om man hoppar, om någon skulle se en sidoklossare kommer detta likväl att se något underligt ut då deras iofs medvetna positionering förefaller vara verket av en efterbliven människa. Då man inte justerar skinkorna under klossandets gång uppstår heller ingen smetningeffekt vilket ju dock är normalfallet vid klossning. Man har även lyckats minska det harmonisänkande inslaget jämfört med hoppmetoden men det föreligger ändå en markant sänkning i jämförelse med normalklossarna. Nackdelarna kan alltså summeras enligt följande:
- Viss dråplighetsfaktor, man tenderar att verka efterbliven.
- Något mindre rogivande än vad normal klossning tenderar att vara.
- Vid sidoklossning uppstår lätt situationen att innersidans väggar blir helt oproportionerligt nedklossade. Detta då friktionen som uppstår vid klossens kontakt med väggen inte tillåter den att i sin helhet färdas ner mot vattnet. Detta medför en närmast omätbar ökning av städningsmomentet medelst toalettborste, vilket även kraftigt reducerar toalettborstens livslängd.
- Vid kraftig kollision mellan kloss och vägg kan plumset inte helt uteslutas även om risken för det minskar drastiskt.
Mellankniparna
Mellankniparna började som en löst sammansatt grupp av intresserade som ville lösa problemet med plumsandet helt förutsättningslöst. De träffades ett par gånger i Lübeck i slutet av 1970-talet och två gånger i Nagoya under mars och september, 1981. Trots att det alltså är en relativt ny rörelse har den växt otroligt snabbt och konkurrerar nu på allvar på både hopparna och sidoklossarna. För att helt undanröja smetningen och det ofantligt löjliga utseendet hos hoppet utan att behöva smeta ner innerväggarna kom man fram till följande lösning.
Under de möten som hölls mellan entusiasterna insåg de relativt snabbt att erfarna klossare ofta vet på förhand om aktuell kloss kommer att orsaka ett plums. Plumset uppstår ju, som vi nu vet, oftast när klossen är större än genomsnittet. Detta medför att den erfarne klossaren gör en bedömning av klossens storlek innan den är uttryckt och om den bedöms vara större än snittet utför man helt enkelt ett mellanknip. Mellanknipet går ut på att man kniper av klossen ungefär på mitten och därigenom delar upp den på två klossar. På så vis minskar risken för plumset i väldigt stor utsträckning samtidigt som man slipper det löjliga hoppet och det vansinniga skrubbandet av sidoväggar.
Sitt egentliga genomslag fick dock inte mellanknipet förrän 1989. Dietrich van Hofstaegl, en östtysk man i 60-årsåldern hade via bekanta hört talas om mellanknipet och i brist på annat lagt ner fem (!) år på att förfina metoden. Genom omfattande empiriska undersökningar hade han upptäckt att risken för plums gick att minska med ytterligare 43% om klossandet skedde med en framåtlutning på 39 grader eller hela 66% vid en lättare bakåtlutning på 12 grader. När muren föll dröjde det inte länge och den 11 november 1989 kunde en hänförd värld av mellanknipare ta del av de nya rönen.
- Mellanknip tar inte helt bort risken för plumset, men det minskar det väldigt kraftigt. För en riktigt skicklig mellanknipare är den totala risken för ett plums inte större än 2-3%.
- Det är något mer avancerat än både hoppmetoden och sidoklossningen.
Vid en total sammanvägning av dessa metoder kan jag inte komma fram till annat än att mellanknipmetoden är helt överlägsen de bägge alternativen. En kvalificerad gissning är att runt omkring år 2020 kommer det bara vara barn i åldrarna 3-8, efterblivna och en handfull galningar som håller fast vid hoppandet eller sidoklossningen. Men det är som sagt överkurs och det krävs en hel del träning innan det blir så bra som man hoppas att det ska bli.